WOC 2013 Vuokatti

30/6 söndag klockan 9 satt vi (Sofia och Toivo) i Kia för en resa via Lappland till WOC2013 (Världsmästerskap i orientering) i Vuokatti. Sommaren var som bäst. Gräsmattan var jämn och fin. Potatisen blommade på meterlånga skaft. Ärterna hade hunnit växa till det dubbla och nådde redan upp till översta stödlinan. Morötter, sallad och gurka växte så det knakade. Vinbär och krusbär började mogna, men plommon och äpple behöver mera tid.

Sista blick bakåt och frågande ansiktstryck mot varandra, du vattnade väl dina blommor lika omsorgsfull som jag mina. Kia, som var nybörjare på resan, fick hjälp av oss. Sofia föreslog ibland alternativa vägar.

Vi passerade bekanta ställen, som Tillberga efter 15km, Sala efter 40km, Gävle efter 130km. I Söderhamn, efter 220km, fyllde Kia tank och vi fikade under tiden. Avstånden mellan bekanta ställen blev längre och längre ju längre från Västerås vi kom. Härnösand hade fått en ny väg förbi staden. I Sundsvall bygger man en ny väg som passerar staden högt uppe över Bottenviken. I Umeå irrade nya vägen runt på rondellerna.

Lappland, sommar och hjortron. Den njutningen kunde vi uppleva på en myr nära Ranua. På bilden Toivo

Mätaren på instrumentpanelen visade 720km, när jag styrde bilen ner i Skellefteå stadshotellets källargarage. God natt och sov gott viskade vi till Kia och klev själv in i hissen.

Senare under kvällen satt vi i en mysig grekisk restaurang och njöt av grillat lamm.

1/7 måndag fortsatte färden norrut. I Haparanda blev det sommartid en gång till och vi vred klockorna från ett till två. Och sekunderna senare var vi i eurolandet Finland.

Till Rovaniemi och Arkko landades kvart i fyra. Där väntade Pauli med sin grönsaksstuvning, som han hade lärt sig att laga i Portugal, där de bodde många vintrar på 90- och 00-talet. Två tallrikar stuvning i magen gick vi alla tre till vårdhem för att träffa Helena. Hon har blivit av med båda benen och måste ligga där för eftervården.

Senare på kvällen körde vi till Aapinen, som är Taisto och Päivi Arkkos sommarvilla vid Ounasjoki, 30km väster om Rovaniemi. Jag och Sofia bosatte oss i gäststugan. Pauli har sin säng i huvudbyggnaden.

Här växte Sofia upp i byn Torvinen mellan Rovaniemi och Sodankylä. På bilden dotter Tiina och barnbarnen Jonna och Heidi

2/7 tisdag kvällen var sauna varm, grillen het och molnen håliga. Jussi och Kaisu körde sin husbil på gräsmattan. Pauli berättade om vad han hade sett på internet. Päivi körde dit i sin mersa och deltog på kvällens arrangemang. Det blev en mycket trevligt kväll med sauna, grill och diskussion om nya och gamla tider. Solen var fortvarande ett par meter över älvens yta, när vi gröp under täcken, fast klockan visade 00.00.

Pauli ville åka till Lainio älven redan igår, men Päivi stoppade honom för att hålla skällskap med oss. På måndag kväll ringde en från Lainio att hon hade fått en elva kilos lax. Tisdag kvällen kom nästa samtal och då var orsaken en åtta kilos lax.

3/7 onsdag gjorde Sofia och Jag en rundresa på 300km. Först 30km österut längs Ounasjoki till Rovaniemi. Därifrån 120km förbi Sofias barndomsby Torvinen till Sodankylä. Sofia är från Torvinen, där hon växte och gick i skolan.

I Sodankylä besöktes först Elsa Lehtinen. Hon är Sofias äldsta kusin. Där träffades även hennes son Martti och hans fru Mirja. Martti är mångfaldig Världsmästare som kock. Mestadels har han hållit föreläsningar runt hela Världen samt varit domare på olika kocktävlingar. Nu hjälpte han sin mor och gjorde oss mätta.

Kia behövde flytta sig bara 2km till nästa kusin, Maila Hannula. Sofia som är yngst av kusin skaran, fyller snart 70. Både Elsa och Maila bor ensamma i sina stora hus och med rullator flyttar sig inne och ute. Ändå fixade Maila, med lite hjälp av Sofia, många läckerheter på bordet.

På bilden visar Antero och Maire Hoppula deras jakt sällskapets stuga. Sofia på mitten

Sista stopp på dagens etapp var ännu en kusin, Maire. Maire och Antero Hoppula bor 40km väster om Sodankylä. De är fortvarande aktiva i bylivet. Lismanaapa jaktsällskap hade byggt ett fint hus med tillhörande slakthus. På väggen hängde 30-tal olika älghorn. Även här serverades kampanisu och leipäjuusto, lapska delikatesser.

Från Maire och Antero är det 70km till en större väg mot vår stuga vid Ounasjoki. På de70km såg vi bara en ren, men inga bilar eller något annat rörligt. Inte undra att asfalten saknades på en sträcka av 30km.

4/7 torsdag åkte vi till Rovaniemi efter en lugn morgon. Där höll Pauli att koka lunch och dotter Tuula städade pappas lägenhet. Efter soppa och kaffe gick jag med Sofia till Helena med nybryggt kaffe i termos. Hon fick blod från droppåse och såg sjuk ut men frisk i sinnet.

På kvällen var vi ensamma i stugan. Vi stekte fem nyfångade sik á 500g och åt alla under kvällen. Jag gjorde två bastukvastar under tiden när sauna blev varm. Bra med avslappningskvällar ibland.

Bilden är från författare Kalle Päätalos barndomshem, som är museum idag. Ugn på bilden är kändis. Den håller på att leta efter sin plats.

5/7 fredag började med gymnastik. Sauna städades från kvastlöv och vattentunnan tömdes. Sauna kammaren, där vi hade sovit under vistelsen vid Ounasjoki, städades och sängkläderna dammades ute. Utedass och lider besöktes på väg till storhuset. Därinne fortsatte gymnastikövningar. Mattorna ut, disk, kontroll av kylskåpets innehåll (det som lämnas kvar skall hålla till måndag, då Taisto kommer). På golvet fanns mycket som tillhör utomhus. Det beror mest på Pauli, som inte har lärt sig att städa trots sina 83år. Det är värre med oss yngre, som får undervisning av sina fruar varje vecka.

Nycklarna lämnades till Pauli i Rovaniemi. Nu kunde ingen hålla Pauli kvar i Rovaniemi, utan han reste direkt till Lainio (finns öster om Kiruna) för att lyfta upp många stora lax. Han vann förresten norra Sveriges fisketävling ifjol med en lax på 23kg.

Kia ställde nosen mot sydost och stannade först i Ranua, som är den stora hjortron stad. Där köpte de in på 9 euro/kilo och sålde på 14,50. Vi köpte ett kilo och gick till ett annat tält, där såldes kaffe med plättar. Efteråt stannade vi vid en myr nära Pudasjärvi och åt mera hjortron. Runt Ranua finns mera myr än fastland och dit kommer folk från hela Världen för att bli rik. Det har varit ett par sämre år, men nu fanns det gott om av det goda gula bären.

Timmer byggnader i Saija vid Jokijärvi är från 2000-talet, men behandlade så att de ser gamla ut. Vi bodde här en natt. Kari och Ole-Kristian kom från Norge och vi från Rovaniemi. På bilden Kari och Sofia diskuterar om det stilla livet i ödemarken

I Pudasjärvi var det en riktigt stort marknad och det kunde vi inte bara köra förbi.

I Taivalkoski stannades en liten stund i biblioteket. Där pågick prisutdelning till olika kategorier författare. Det visade sig att det pågick Kalle Päätalo veckan. I ett rum i biblioteket fanns Kalle Päätalos museum. Päätalo var en av Finlands mest kända författare. Han föddes 1919 och dog 2001. Han skrev över 50 böcker om sitt liv under de svåra åren före och efter kriget. Han blev professor och heders doktor. Jag har läst alla hans böcker.

Under färden mot Jokijärvi och även österut var det mycket som stämde med Kalle Päätalos böcker. Gamla byggnader hade lämnats kvar, när människorna på området byggde nya. Alt för att hedra byns stora Kalle.

Jag hade bokat två radhuslägenheter i Saija, som är ca tio år gammal hotellanläggning, en kilometer bakom Kalles barndomsgård. Jag promenerade genom skogen med Sofia till Päätalos hus, som var nu museum. Där var det lätt att känna igen byggnader, avstånd, inomhus, ugn och alt annat. Överensstämmelsen med böckerna var enormt.

Senare på kvällen anlände Ole-Kristian och Kari från Norge till den andra lägenheten. Det blev senaste nyheter över rödvin och middag i restaurangen. Och så klart sauna (finns i varje lägenhet) innan ljuset släcktes.

Heidi och Jonna är klara för en veckolång orientering bland 10 000 andra orienterare.

6/7 lördag stannade vi (Toivo, Sofia, Ole-Kristian och Kari) bara en gång för Kalles minne före Suomussalmi. Där sjöar, vägar och mycket annat heter Kianto. Kianto var en författare som var Kalles förebild i sin tid. Annars finns det många krigspåminnelser i och runt Suomussalmi.

Vi fyllde bakluckan med matvaror från K-kauppa. Där inne fanns en restaurang som visade sig vara en mycket bra sådant. Det var nästan som smörgåsbord på Finlandsbåten.

Sista biten till vår stuga vid Matikanjärvi var ett riktigt orienteringsäventyr. Först vänster, sedan höger, lite ner, mera upp, vänster igen och grusvägen blev smalare och smalare. Kia var så rask att den fortsatte till o med förbi stugan. Ett par hundra meter tillbaka och Kia svängde till halvön tätt följd av WW från Norge.

På halvön fanns utedass och lider till höger, stora huset till vänster, längst bort vid sjön sauna med en brygga, lite höger låg båten bakom grillplatsen och mitt på gården stod jaktklubbens ordförande Esa Kovalainen. Esa visade mig runt och lovade serva oss under veckan.

Senare på kvällen anlände familjen Fors (Tiina, Peter, Jonna och Heidi). När alla hade hittat en lämplig sovplats, var det dags att samla krafter till en kommande tävlingsvecka.

7/7 söndag morgon var vi många och olika. De första steg upp klockan åtta och de sista två timmar senare. Bilarna lastades med ryggsäckar och färden mot Tipasoja började. Dit var det 36km. De första 34km gick bra, men resten av sträckan tog 70min innan bilen parkerades.

Kainuun Rastiviikko var igång med över 6000 föranmälda plus över 3000 direktanmälda. KR var samtidigt publiktävling till WOC2013 (Världsmästerskap i orientering). Till KR kom deltagarna från 43 olika länder. Till VM kom tävlande från 52 länder och de hade sina ledare och annat stödpersonal med sig. Totalt blev det över 10 000 människor på arenan. Och inte att glömma arrangörer, vilka var nära två tusen på dessa två jättetävlingar.

Bilden är från Sotkamo basebollklubbens arena Hiukka. Där gick öppningsceremoni och sprintfinal.

Alla i familjen Fors tävlade med framgång. De var anmälda till hela KR, som har fyra deltävlingar på sju dagar.

WOC2013 hade Lång kval redan på förmiddagen på samma arena. Där gick de 15 bästa från de tre heaten vidare. 45 damer och 45 herrar till tisdagens final.

Om det var lång kö till parkering, var det trafikkaos efter tävlingen. Genomsnittshastigheten blev 16km/h fram till Sotkamo kyrka, där vi kunde svänga av mot vår stuga. Fors körde från tävlingen direkt till Haapajärvi för att besöka, under de två KR vilodagar, Tiinas ungdomskamrat Riitta Mattila.

8/7 måndag fyller Toivo 70 år. Förmiddagen njöt vi av naturen på vår halvö. Svanen, som simmade hela veckan på synavstånd, hälsade oss på vår strand. Var det värmen från sauna som lockade den dit?

Mitt på dagen tog Kia oss till Tolkkinen. Det blev kär mötande, fast vi kom oanmälda. Vi skulle bara lämna våra telefoner för laddning (vi har ju ingen ström i huset). Det blev snabbt en fest, när Aino fick höra om min stora dag. Hon kokade kaffe och dukade fint på den soliga gräsmattan. Sedan sjöng Aino med sina barn Tuuli och Tuukka, Ainos mor och grannens dotter (WOC2013 generalsekreterarens dotter) både på finska och på svenska. Kiitos! Tack!

På tisdag kväll satt vi igen på Hiukka arena. Sotkamo spelade mot Raahe i högsta divisionen och vann.

Nästa P-plats bakom Katinkulta Spa, där hade VM-löparna sprintkval på förmiddagen och nu var det publikens tur. Ole-Kristian avverkade en bana bland buskar och hus. Jag gick genom området. Sofia satt med Kari på gräset och studerade Vuokattivaara, som syns över viken.

Sedan hände följande. Hämtade mobiler hos Tolkkinen. Aino, Tuuli och Tuukka jobbar i WOC2013 restaurangen. De hade varit och rivit ner tältet på TC. De hade hunnit hem och Aino gav mig en bilmobilladdare för lättare framtid. Parkerade vid Lidl för att handla matvaror. De hade dåligt med färskvaror, men vi hittade så det räckte. Kia fortsatte till kyrkans P. Därifrån gick vi till en kinarestaurang, men maten var slut. På torget fick vi allas drömmat, MUIKKU. Muikku med lök och klyvpotatis smakade bättre än tio kinesiska. Språngmarschen fortsatte 300m till Sotkamo arena. Där gick öppningsceremoni och WOC2013 sprintfinal.

På läktaren var det mycket blåvitt. Finland hade bästa bredden på hela veckan. Guld och brons redan på första dagen.

Totalt var vi nästan 10 000 som hurrade på läktaren och på planet. Många stannade på gatorna och såg orienterarna i live. Damerna sprang först. Simone Niggli vann sin tjugonde VM guld. A Billstam tvåa och Venla Niemi trea. Herrar orsakade att publiken kokade och ropade stående länge och väl. Mårten Boström Finland vann, Scott tvåa och Leandersson trea.

9/7 tisdag åkte vi fyra till Långdistans finalen i Tipasoja. Där gick bara WOC2013 tävling med 90 tävlande. Ändå var det inte tomt på Arenan i den djupa skogen. Nästan alla 10 000 var där och hejade.

De bästa i Världen vann. Simone vann sin 21: a VM guld. Thierry Gueourgiou vann bland herrar före Jani Lakanen som vann VM guld i Danmark 2006.

På kvällen körde även familjen Fors till vår halvö på Matikanjärvi från Haapajärvi. De skall ju tävla imorgon.

10/7 onsdag började med regn och åskådarna kände sig ovilliga att åka till tävlingen. Familjen Fors, vilka tävlar i Kainuun Rastiviikko, åkte in i regnet. Vi övriga gjorde sightseeing till Vuokatti.

Sportanläggning och skidtunnel besöktes först. Färden fortsatte till slalombackarna. I restaurangen åt vi en omfattande lunchbuffé med salladsbord, rensoppa, kåldolmar, fisk, köttgryta, pasta, kaffe, kaffebröd och kotikalja (mjöd).

Mätta åkte vi till puckelpist, minibilbana och inomhus halfpipe. Vi fick gå in i kylan i själva halfpipe anläggningen. Därinne visade termometer -4,2 grader.

I matbutiken köpte vi 20 karelska piroger och ost. Tillbaka i Pyyniemi (halvön där vi bodde) började O-K leta efter mask. O-K och Kari rodde ut på fisketur. Jag och Sofia fyllde saunas vattentunnor och vedlådor.

Veikko med två av sina tio hästar. Alla hästarna tävlar efter två års ålder. Vi besökte stallet på fredag förmiddag före medeldistans finalen. Lilla hästen på bilden är tre veckor ung.

Forsarna anlände från KR deltävling 2. Jonna och Heidi hade gjort riktigt bra orienteringar. Även Tiina och Peter lyckades bättre än i söndags.

På kvällen arrangerade Heidi med Jonna en OL-tävling på deras egenhändigt ritad karta, som innehöll hela halvön plus inomhus båda våningar.

Dagen avslutades, som alltid, med korvgrillning.

11/7 torsdag var sovmorgon för de tävlande, men vi övriga vaknade som vanligt mellan sju och åtta. Solen började värma direkt, men vinden var fortvarande kall och förmiddagen sprängdes inte tjugograders vallen. Mot kvällen steg temperaturen till 22 utomhus och 62 i sauna.

Halv tolv åkte Heidi, Jonna, Tiina och Peter till Koulurinne för KR del 3. Jag körde med Sofia till Maxi butiken och handlade för kvällens stora fest.

Idag fyller Ole-Kristian 67år, jag fyllde 70 tre dagar sedan, Jonna fyllde 15 3/7 och hon konfirmerades 1/7. Alt detta skall firas ikväll. Jag har redan förberedd grillen på gården. Vi har jordgubbar och grädde samt två kakbottnar. Vi har bullar, saft och korv så det räcker. Men först skall vi läsa våra böcker och Kari stickar en kjol.

Jonna, Heidi och Tiina i den kalla skidtunneln i Vuokatti.

När jag värmde sauna kom stugvärden med dricksvatten och lovade att komma med mask senare på kvällen.

Familjen Tolkkinen (Aino, Veikko, Tuuli och Tuukka) och Helena och Pekka Kanste gjorde oss skällskap till kvällens fest. Jag hade bränt ved på utegrillen en timmes tid så glöden räckte väl. Gåvor utdelades och alla kramade alla.

Vi tog fram korvpåsar av olika sorter. När korvmagen var full, flyttade vi oss in i storhuset. Sofia hade kokat kaffe i en femliters panna och vatten i en annan kittel för tedrickare. Den yngsta generationen föredrog saft och bullar (Korvapuusti). Sofia och Kari hade dekorerat två lagom stora tårtår. Kvällen var trevlig och vi skulle ha kunnat diskutera olika gamla och nya minnen hela natten.

12/7 fredag rodde O-K och Toivo ut för fiske. Vi har bara ett flöte med krok och lina, så O-K fick fiska och Toivo rodde. På ett ställe kastades ankaret ner i vatten. Den kröp under en stor sten och blev kvar där. Vi knöt några pinnar från stranden fast på ankartampen. Alltså, både fisken och ankaren finns kvar under ytan.

Kia flyttade os till dagens WOC2013 final, mellandistans. På vägen dit stannade vi vid Tolkkinens häststall och hälsade Veikko med sina hästar.

Familjen Fors kom via Helsinki och Joensuu till Vuokatti och hade besökt Toivos barndomshem i Liperi, Mustakivi. På bilden Jonna och Tiina på stegen.

Tävlingen gick över Vuokattis slalombackar i en mycket kuperad terräng. Alla missade mer eller mindre. Även vägvalen var avgörande och flera än på långdistansen. Leonid Novikov gjorde det omöjliga och slog Thierry med tio sekunder. Annars har det varit Leonids store bror Valentin som har plockat medaljer på stora tävlingar.

Samma story hände bland damerna. Alla missade, snurrade och letade. Mot slutet var det Simone som tog sin 22:a VM guld. Tove var tvåa och Merja Rantanen trea.

Lunch åt vi mellan herr och dam finalen i ”Vin Vuokatti”.

Till Matikanjärvi och Pyyniemi körde vi via en matbutik för att handla piroger. Peter hade börjat värma sauna och resten av Fors familjen hängde sina kläder på linan. De hade gjort Vuokatti som vi gjorde dagen innan.

13/7 lördag tutade den första telefonen redan klockan fem. Tiina gick upp och förberedde mackor. Halvtimme senare fick hon upp även Jonna, Heidi och Peter. De körde iväg före sju. Då började Ole-Kristian, Kari, Sofia och Toivo röra sig. Stugan lämnades tomt halv åtta. Sedan applåderade vi för Tiina, Heidi och Jonna vilka kom ganska fort. Peter startade senare. När alla segrarna i KR hade kommit i mål, åt vi älgsoppa. Pekka Kanste vann H65 klassen och vi tog äran.

Toivo står framför Bombahuset i Nurmes.

Före WOC2013 stafett hann vi kolla alla försäljningstälten. I Herbalifes tält fick vi bekymmer. Damen testade mig och Sofia. Det visade sig att jag har fett i magen och Sofia har fett i hela kroppen. Detta kan dock fixas med ett par Herbalife mjölburkar, försäkrade damen i tältet.

Herrstafetten visade terrängens orienterings svårigheter. Spänningen varade ända in i målgången. Vem missade minst? Ryssland var den starkaste och sprang ifrån sina konkurrenter.

Damerna var inte bättre de heller, utan snurrade på svåra och lätta ställen i skogen. Bäst klarade sig de norska damerna tätt följt av Finland. Sedan var det hopp till Simones lag. Polisen kom för att hjälpa på parkering och då blev det total stopp.

Medaljutdelning:

Finland 1 guld, 2 silver, 2 brons (sju olika personer)

Schweits (Simone) 3 guld, 1 brons

Ryssland (Leonid) 2 guld

Frankrike (Thierry) 1 guld, 1 silver

Norge 1 guld

Sverige 4 silver, 3 brons

England 1 silver

Ukraina 1 brons

Lettland 1 brons

Toivo, O-K och Kari står på toppen av Koli. Sjön Pielinen i bakgrunden.

Sammanfattning av WOC2013:

Arrangemanget var bra.

Parkeringen var flaskhals. Bättre planering skulle ha hjälpt.

Lång distanskartan och banorna var sådär. På kartan var vita, gröna och gula svårtolkade. Flera långsträckor med vägval önskades.

Medel och stafett kartan och banorna var bra. Finorientering med flera vägval.

14/7 söndag började med städning av hela halvön. Jag började på att fylla vedlådor i sauna och vid öppen spis. O-K tömde askan ut från fyra olika ställen. Kari diskade. Sofia städade köket samt bäddade av. Heidi städade övervåningen. Tiina och Peter samlade sina prylar in i bilen. Jag och Jonna städade sauna. O-K tvättade golvet. Toivo ringde till stugvärlden att nu åker vi.

Vi körde till Tolkkinen för en trevlig fika och Fors började färden mot Rovaniemi. Tuuli ordnade en OL-tävling på gården och Ole-Kristian fick representera oss.

Kia jobbade flitigt med WW hack i hälarna. Mitt på dagen steg gänget in i Bomba receptionen i Nurmes. Lägenhetsnycklarna i fickan satt vi oss in i Kia och körde till Koli.

Toivo står stolt vid sin staty i Iisalmi. Statyn bildar ett H från alla fyra sidor. På foten finns plåtar vilka föreställer Hoffrén släktens yrke under senaste 500 åren. Präster, borgare, båtbyggare och lantbrukare.

Från P till toppen av Ukko Koli fick vi hjälp av en konstig hiss. Sista biten klättrades på branta trappor. Väl uppe på toppen var alla överväldigade över den finaste utsikten i Världen. Pielinen är alltid vacker att beskåda från Kolis tak.

På vägen ner njöt vi en sopplunch innan Tulikivi i Nunnanlahti. Där tillverkar man saker och ting av stenar. Mest kända är öppna spisar.

Tillbaka i Bomba var det först spa sim och bastu. Kvällen avslutades med en riktigt läcker karelsk mat, som bara Bomba kan bjuda.

15/7 måndag började med spa sim och bastu innan frukost. På frukost åt jag tre rätters. Förrätt blev karelska piroger, huvudrätt karelska piroger och efterrätt karelska piroger.

Mitt på dagen satt vi i kyrkan i Iisalmi. Mina förfäder på 1600- och 1700-talet har varit präster i denna kyrka. Två guider berättade kyrkans historia och visade oss runt i de olika rummen. Sedan gick vi rund kyrkan till Hoffrén staty och tog många nya bilder.

På stranden mitt emot Olvi bryggeriet finns Världens minsta restaurang, där bara en person får plats. Liten runda på torget och i saluhallen, innan det var dags för avskedslunch på strandrestaurangen med sikt över vatten till Laidinmäki. Norrmännen tog sin WW och gasade mot Rovaniemi, Därifrån de flyger till Gardemoen. Jag och Sofia anlitade vår Kia för färden österut.

Vi stannade i Laidinmäki på Möykkyläs gårdsplan. Jag och min familj bodde på gården mellan 1944 och 1946. Tre av fyra byggnader var orörda på senaste 70 åren, kunde mina systrar konstatera senare under resan, när jag visade de nytagna bilderna. Mina systrar är 13 respektive 4 år äldre än jag. Ladugården var borta och ett nytt hus stod på den platsen.

Bilden är från president Kekkonens barndomshem i Pielavesi.

Nästa stopp var bakom Pielavesi, där president Urho Kekkonen levde sina första åren. Det var som det brukade vara den tiden. Det kunde lika gärna vara hemma hos oss på 20-talet.

Tillbaka till stora vägen som ledde till Kuopio. Under promenad tvärs över torget beslutade vi att leta efter övernattningsställen i Puijo. Lilla väskan upp till rummet och sedan ner till restaurangen för middag.

16/7 tisdag var vi redan klockan tio nedanför Puijo torn, som står upp på toppen av höjden bakom hoppbackarna. Hissen hjälpte oss 75 meter högre upp till utsiktsplatsen runt hela byggnaden. Därifrån såg man sjön Kallavesi, som är nästan lika fin som Pielinen från Koli sett.

Efter souvenirer inköp tryckte jag gaspedalen och vips var i Joensuu. Syster Aini väntade där oss med blåbärspaj i ugnen. Vi berättade till varandra vad som hade hänt sen sist under fikan. Aini föddes år 1930 och börjar samla olika krämpor i hela kroppen, men trots det är hon kapabel att bo ensam i sitt radhus.

Vi tre körde till Prisma stormarknad för att handla tyngre varor vilka Aini inte orkar bära själv. Jag har aldrig sett så långa och breda gångar mellan hyllorna som i Prisma i Joensuu. Ändå bor jag som granne till Ikano Västerås som har ytor på 98 000 m3.

Toivo står vid barndomens lekplats ”Mustakivi” (svartsten) i Liperi.

17/7 onsdag gjorde vi Joensuu shopping. Aini ledde oss till en grekisk restaurang. De har ”Rosvopaisti” på meny. Rosvopaisti lagas under jorden (kocken står över jorden). Man gräver ett hål i marken, lägger glöd på botten, paketerad fin kött läggs på och hålet täcks med jord. Efter sju timmar gräver du köttet upp och äter. I restaurangens kök lagas köttet i ugn över natten.

Vi var mätta länge, men 300 grams munk till kaffe och middag på kvällen orkade vi innan säng.

18/7 torsdag åkte jag med Sofia till Liperi. Där besöktes gamla bekanta ställen innan det var dags att svänga in till Mustankiventie. Grusvägen från stora vägen hade fått namn efter vår sten. Jag och mina bröder Martti och Tauno döpte stenen 1950, när vi flyttade till Metsäpelto, som ligger 200m bakom stenen. Där bodde jag mellan 1950 och 1960. Det blev många lek på den stora stenen, som är 4x3m och 1,7m hög. Den tiden växte inget på stenen och inte ens i närheten.

Till eftermiddags kaffe klev vi in hos min andra syster Toini, som bor i ett radhus med sin Esko. Vi pratar ungefär lika många ord per minut båda två och ingen behöver bara lyssna. Det blev två dygns pratande utan att vi hann gå utanför dörren. Även Sofia och Esko hann med i diskussioner.

19/7 fredag vi fortsätter. Toini lagade mat och fika med två timmars mellanrum (nu när jag skriver detta tänker jag på orsaker till det dåliga resultatet på Herbalife test).

Vi fick den sista lediga rummen i Imatra spa. Övriga gäster var ryssar till 90 %. På parkeringen står en Kia från Sverige bland rysk registrerade bilar.

20/7 lördag tackade vi för trevliga diskussioner och god mat. Kia fick jobba fram till Imatra innan vi tog första paus vid torget. I turistbyrån gav de oss en karta över Imatra och det blev lättare att hitta till Imatra Spa, som ligger vid Finlands största sjö Saimaa. Det blev spa sim och bastu innan middag.

21/7 söndag började med spa sim och bastu innan frukost med många karelska piroger.

Med en stopp orkade vi till Helsinki. Torget i Finland är alltid intressant. Där snurrade vi den sista timmen innan Silja båten svalde oss.

Havis Amanda staty vid torget på hamnen är den mest känd och mest besökt i Helsinki

Vi fick ett stort handikapp anpassat rum på båten (får alla efter 70 års ålder?). Först studerande av Helsinki skärgård, sedan middag och passering av Hanko innan vi somnade.

22/7 måndag körde vi ut från båten klockan 09.45. Över en timme senare hade Kia kommit till Norrtullen

Kö i Sotkamo kändes lång, men kö i Stockholm var hel annat. På en timme hade vi åkt två km.

Hemma gjorde vi en besiktningsrunda runt och i huset. Lars som skötte huset under vår 3800km lång bilresa hade gjort ett bra jobb. Tack.

Vi tackar alla som gjorde vår resa minnesvärd.

KIITOS!