Sista
resan till Ukraina
Innan man är framme vid Ukraina har man
suttit en halv dag i bilen. Resan mellan Västerås och Harsa är 30 mil och sista
halvmilen till Ukraina följer man skoterspår.
Vi stannade både på upp- och nervägen i Ockelbo.
Där besöker vi alltid ett fikaställe mitt i city.
Stugan där vi bor i
ligger på åttonde höjdkurvan á 5m från Harsa sjön mätt. Nio år sedan när vi var
i stugan för första gången var kurvorna låga. Sedan har backen blivit jobbigare
varje år. Därför bestämde vi att detta var den sista resan dit. Vi får leta
efter plattare ställen.
Sofia och jag gick på skoterspåren. Vi mötte flera
fordon och fick hoppa i snön. Solen värmde och snön lyste. Det var som den bästa
vårdagen.
Efter tre kvarts vandring
kom vi till kojan och kunde läsa på den ovala brädan ovanför dörren ”Ukraina”.
Jag hade hunnit tända
elden i stugan innan Lena rusade fram från skogskanten. En kvart senare kom
även Lars och Hans-Erik. Förmodligen hade de tagit många omvägar.
Den soliga naturen
utanför var vackert. Temperaturen var minus två och vinden var noll.
Men inne i Ukraina var
det mysigt att sitta rund öppen låga. Jag hade redan tömt min ryggsäck som
innehöll ved. Sofia hade korv i sin säck, Lena hade ombyte, Lars fika och
Hans-Erik tröjor.
Att sitta vid lågan två mil från närmaste samhälle
och bränna sina korvar det är livet som bäst.
På 70-talet var jag i Harsa flera gången och tävlade
i skidorientering. Då var området lagom kuperad med långa svaga sluttningar för
att kunna hålla tävlingsfart. 40 år senare satt jag där vid glöden med den
svarta korven i handen och tänkte tillbaka. Var det bättre då eller nu? Då var
det bråttom efter loppet till stugan för att fixa skidorna för nästa dag och
ladda magen med så mycket kalorier som möjligt. Nu sitter man halvsovande i
Ukraina med korven mellan tänderna och senare framme i stugan sitter man först
i bastun och flyttar sig sedan till öppet spis med en öl i handen och en bok i
den andra.
Toivo