Merhaba

 

 

 

 Klockan var 19.45 den 2012-09-08, när två motorer började surra. Den ena stängde garagedörren och den andra rullade bilens hjul. Resan till flygplatsen tar en kvart och flyget till Turkiet under fyra timmar. Men sådan tidplan finns bara på reklam. Vi var framme i hotellrummet klockan 09.50 den 2012-09-09. Dörr till dörr 13 timmar och 5 minuter (Turkiet har tiden en timme före oss).

Västerås flygplats är bekväm för resenärer. Bara en flygplan per gång. Efter att ha fått byxorna upp och bältet på plats (genom säkerhetskontroll skall man ta av bältet och mina nya byxor var förberett för mycket turkisk mat), satte vi oss ner med böckerna i handen. Det gjorde inte så mycket att flyget var försenad tre timmar och femtiofem minuter (efter fyra timmar gäller försäkringen), jag läser och Sofia löser korsord i alla fall.

 

Ataturk staty mitt i Alanya.

 

Turkarna är stolta över sig. Skolorna har en stor flagga på ytterväggen och skoluniformen används. Människorna är artiga och hälsar gärna. Turistnäringen är över 60 % av BNP.

 

 

 

 

 

 

Nuförtiden finns litet bibliotek i varje hotell. Du lämnar dit dina lästa böcker och väljer en ny, som du läser och byter till en ny igen. Vi har tre böcker med hemifrån vilka vi läser och för hemresan tar vi två böcker från bibliotek. I vårt hotell Parador fanns det mest engelska böcker, men de svenska och finska räckte för oss. Redan på första veckan passerade jag 500 lästa böcker sedan jag blev pensionär.

 

De flesta dagarna ägnades för sol. Efter frukost promenerade vi ett par kilometer. Låg på solbädd vid stranden. Simmade och läste. Gick till något lunchställe på lagom avstånd. Promenerade lite till och förberedde för middag.

 

Hur var det med värmen då?

Den officiella värmen låg mellan 31 och 34 grader dagligen. I solen var det mycket varmare. På flygplatsen provade några turistguider steka ägg på asfalt och äggen stelnade. På nätterna sjönk temperaturen ner till 25 grader. Vatten i havet var 27 grader och ytvatten på stranden över 30.

 

 

 

 

Alanya är tvådelad. Den gamla Kleopatra stranden med grovkornig sand och brant strand. Den östra stranden är finkornig och grundare. Där kunde barnen bygga sina sandslott. Mellan dessa stränder finns mycket shopping och restauranger samt stadens grund på mellanliggande halvön. Först var det piraterna som använde den höga halvön som sin bas. Senare byggdes murar runt toppen av höjden som är ca 400 meter hög.

På östrastranden har man byggt flera kilometer lång och 15 meter bredd gångbana av kakelplattor. Den är kantad av palmer och är populär träningsplats.

 

Äkta kött är gott. Döner chicken. Även brödet bakades på plats.

 

 

En dag klättrade vi till toppen av misstag. Först gick vi till röda tornet som syns nedanför högra muren vid vatten bakom vita båten. Därifrån vandrade vi bakom muren mot höger via olika stigar. När vi nådde tredje sista huset bakom gula båten, började vi klättra rakt upp mot tornet. Den var brantare och tätare än vi trodde. På många ställen fick man krypa och dra med händerna över låga murar och genom täta buskar. I slutet fick vi klättra över ett staket som var byggt för turisternas säkerhet vid brantens övre del.

 

 

 

Vi tyckte att äventyret var för spännande. Träningspasset från hotell till toppen tog över två timmar.

Däruppe fick vi Efes (turkisk öl) och tunnbröd under ett stort träd med höns, tuppar och kycklingar springande runtomkring. Vi tog bussen ner, men sista tre kilometer gick vi som nerjoggning.

 

Bilden är från östra stranden mot halvön.

 

En annan dag tog vi bussen till västra delen och gick tillbaka via vårt gamla hotell. Där vi bodde år 2009.

Bussresan var en upplevelse. Bussen går på Ataturk bulevard var tionde minut. När bussen stannade och öppnade dörrar, trodde jag att vi inte får plats. Chauffören uppmanade folk att trycka sig bakåt på gången. Vi klättrade in och jag slängde tre lira i burken. Det är ca 200 meter mellan busshållplatser och det kom ytterligare tio personer in innan de första började gå ut.

 

 

 

Basar tillhör för en resa i Turkiet. Vi besökte en som var nästan två kilometer lång. På ett ställe ville jag köpa shorts. Priset var 78 e (i Alanya kan du använda euro eller lira). Jag bjöd 20e. Han sänkte till 55e, 50e, 45e. Då gick jag, men han sprang efter. Jag fick min shorts med bälte och han fick 29e. Så går basarhandel till i Turkiet.

 

Så här går det till att servera vin. En kommer till bordet med vinflaska, glas, vatten, vattenglas och skräpglas. Den andra lägger glasen på bordet, öppnar flaskan, låter dofta på korken och smaka på vinet samt häller i.

 

Turkisk afton med magdans går inte att undvika. Vi följde en gång från balkong, när grannhotell hade show och två gånger på eget hotell. Magdansen ser alltid lika ut, men de övriga i gruppen dansade och kastade knivar samt lekte med publiken.

 

 

 

 

 

 

På tredje dagen gick vi till Kleopatra stranden för att uppleva gamla minnen. Vi bodde där tre år sedan. Även här hade de lyckats bygga några nya hotell fast de flesta nya byggs på östrastranden eller utanför själva samhället. Längs kusten västerut fanns det på flera kilometers sträcka nya hotell. De är dock så kallade all inclucive, då där finns inga restauranger eller butiker.

 

 Minst en timmes promenad dagligen gjorde att jag gick upp tre kilo under två veckor. Eller var det den goda maten?

Man måste dricka när man ligger i solen. Under de två veckorna som vi log där drack vi 30 liter vatten, 5 liter vin och 50 liter öl. Det blir ungefär som socialstyrelsen rekommenderar, 3,5 liter per man och dygn.

 

Här är både maten och vinet serverad och Sofia njuter av det hela.   

 

Den turkiska maten är gott. Inte ens Ikeas köttbullar slår det.

 

 

 

 

 

 

 I hamnen står varje morgon lång rad av piratbåtar. De skall fyllas med turister. Sedan kör de en till fyra timmars resa. De största tar nog närmare ett hundra turister och de minsta bara några.

 

 Bilar, motorcyklar och mopeder kan användas hur länge som helst. De rostar aldrig i varma torra luften. Jag träffade flera motorcyklar av märke Jawa, årsmodell 1959. Jag hade en likadan precis 50 år sedan. Min höll bara till 1963.

Även asfaltvägarna håller i evighet. De blir bara slätare under tiden när gummit från däck smälter in.

Ataturk bulevard är stenlagt på hela längden och gångbanorna på båda sidorna är kakelbelagda.

Gatorna städas varje dag efter turisternas skräp.

Priserna styrs av efterfrågan. Samma vara kan kosta dubbelt så mycket 200 meter längre bort, där det finns flera turister.

 

 

 

Och vad fick jag med hem?

Den nya shortsen med livremmen, skinnfri näsa, sönderbränd underläpp, förkylning direkt hemma, bruna skinnet och underbara minnen.    

 

 

 

 

Varma och soliga hälsningar från Turkiet   

 

 

                          Topi