2008 Portugal Rund

2008-06---2008-07-11

En ny äventyrsresa med sju månaders förberedelser. Vi är den väl ihop körda gänget. Birgitta och Hans-Erik Skalberg, Lena och Lars Jakobsson, Sofia och Toivo Hoffrén.

I början av december började planeringen och bokning av flyg (Ryanair) och bil (AutoEurope). Vid Julbordet gjordes anmälningar till WMOC (World Master Orienteering Championchip). Vi bestämde att flyga med Ryanair från Skavsta till Porto nästan gratis. Ryanair slutade rutten under våren och vi bokade Västerås – Stansted, Stansted – Porto istället.

Logi för första och sista natten i Porto samt under WMOC bokades. Övriga fyra nätter vet vi inte var vi hamnar.

Fredagen den 27 juni 2008 samlades vi på Hässlö flygplats. Ryanair flög oss till Stansted där vi gick ut och hämtad våra väskor. Sedan var det bara att checka in igen för flyg till Porto. Efter en ny dryga två timmars flyg landade planet på Porto flygplats.

När bilen skulle hämtas visade det sig att vi hade glömt att kolla på nätet vilken hyrfirma som AutoEurope hade anlitat. Efter lite surfande fixades bilen och GPS började leda oss till hotellet. Under hela vistelsen fick GPS (som vi döpte till Miss Garmin) erfarna att vi var inte så lätt styrda utan ville visa vår kartläsningskunskap. Det var dock alltid Miss Garmin som hade rätt.

Klockan halv noll på natten gick vi in i en kinarestaurang och frågade om vi kan äta. Det gick fast de äntligen stängde redan kl.23. Som enda gäster fick vi bra service och god mat. Kvinnan som servade oss fick välja maten och den var lyckad, gott och mättande.

Lördag morgon gjorde GPS tappra försök att leda oss till EventCentre. Arrangören på WMOC hade angett koordinater till EC, parkeringar och alla TC. Toivo hade matat in i GPS alla dessa platser redan hemma vid dator och nu var det bara att lita på Miss Garmin. EC låg på mitten av ett långt område som var över 50km från norr till söder, där alla modell, kval och final kartorna fanns.

Vi gick genom Sprint model kartan till invigningen. Det var 39 länder, 275 klubbar, 3600 tävlande. Från Norge kom 686, Finland 623, Sverige 538, Russland 314, GB 232 osv. Portugal 42 och Uruguay 1.

På väg till bilen fick vi mat i en liten restaurang. Liksom i natt fick vi många olika rätter servade så länge vi orkade äta. Nu hade vi lärt oss att inte beställa mat från Meny utan låta restaurangägaren komponera sina portugisiska specialiteter. Under hela vistelsen fick vi de godaste och bästa maträtterna på detta vis.

Mätta torkade vi munnen och satt oss i bilen för att leta oss fram till Alcobaca där vi skulle bo i åtta nätter.

Hotellet var jättefin ´Santa Maria´ mitt i byn vid kanten av torget. Den största byggnaden är munkkloster som stod på andra sidan av torget. Den är halv kilometer gånger flera hundra meter. I byggnaden finns en kyrka som är större än Västerås domkyrka.

Redan första kvällen hamnade vi i en liten lokal restaurang utan turister (utom oss). Vi beställde sex olika rätter. Sedan åt var sin sjätte del och skickade tallriken vidare. När tallrikarna hade cirkulerat rund hos oss alla var vi mätta och glada. Stamgäster vilka satt eller stod rund oss har mycket att berätta under flera generationer.

Den normala frukosttiden började halv åtta men de var villiga att ordna det redan sju för att vi skulle hinna till start. Första gången detta inträffade var redan på söndag när WMOC Sprint kval gick i Lernia. Det var Lena, Lars och Hans-Erik vilka ville testa sina orienteringskunskaper mot de bästa i hela Världen. Birgitta, Sofia och Toivo fick snällt följa med och agera service team. Från Västerås kom totalt ca 30 deltagare. De övriga utom oss sex kom med Per Nordahls resor. Från de olika kvalheaten klarade de 80 bästa till A-final. Från 81-160 till B-final osv. Från Västerås lyckades bara några komma till A-final.

Kyrkan i Batalha. Jämför människan framför.

Efter sprint kval besöktes Batalha, som är en liten by med stor kyrka, söder om Leiria. Kyrkan är 300m lång och 100m hög. Den har ingen plan yttertak utan det bestå av hundratals olika torn vilka är olika höga och olika breda. Utanför finns gott om restauranger för alla turister.

På kvällens promenad kom vi till alla de centrala delarna av Alcobaca. Promenaden avslutades med middag och hejande på Spanien som blev Europamästare på fotboll.

Dagen efter på måndag gick Sprint final. De max 80 bästa från gårdagens kval tävlade om Världsmästare titel. Från Västerås SOK vann Tage titel i H85. Grattis! Tävlingen gick i Vieira, en liten gammal stad med många smala gränder. Den smalaste gränden, där en kontroll satt, mättes till 60cm. Jag gick i gränder och gator bland de tävlande och kunde konstatera att nästan alla var okunniga med sprint karta, skala och vägval. Folk irrade på tydliga breda gator men på den delen som gick i skogen gjorde inga problem.

WMOC är ett bra tillfälle att träffa gamla bekanta. Där fanns bland annat, Helena och Pekka Kanste (2007 års WMOC bankontrollant), Kari Vigerhaugen och Ole-Kristian Steinbakken (arrangerar årligen Odals tävling), även många från närmare håll vilka man ser bara utomlands.

Många tävlande hade denna kontroll.

Efteråt gjorde vi promenad på kartan och fikade mitt i byn. Toast, saft, kaffe och fyra sorts kaffebröd. Detta blev mera regel än undantag under resan. Då när vi stannade för fika var många redan hungriga och törstiga.
Model område nummer 3 matades in i GPS. Väl framme försvann de tävlande. Lena, Lars och Hans-Erik in i skogen. Birgitta, Sofia och Toivo fångade solstrålar, med sina bara skin, under tiden. Efter en stund började Sofia samla kottar, Birgitta läsa en bok och Toivo ryckte upp rötter. Av den finaste roten gjorde Toivo en käpp som han hade med i bilen ända fram till flyget men den var för lång att ta med. Nyyh nyyh.

Dessa aktiviteter gjorde att kroppsvätska började komma upp till ytan. Bilen rullade ner till Atlantkusten på väg till Nazare. Kylig, molnig och blåsigt strandväder gjorde tillvaron ogästvänligt. I Nazare staden letade vi efter en restaurang som var minst synlig och absolut inte för turister. Det blev lyckad måltid igen. Vi beställde mat utan att veta vad det var då vår kunskap i portugisiska är begränsad till två ord, serveja (öl) och obrigado (tack). En tant satt en vit mössa på huvudet och började anskaffa kött och andra ingredienser. Maten lagade hon i en box i hörnet som var ca 1,5 meter i diameter. Sedan kom dotter som agerade servitris. Hon var dock mera intresserad av TV och mamman fick ropa till henne när maten var färdig. Förrätten var gräsklippsoppa. Huvudrätten bestod av olika sorts biffar och serverades på stora brickor. När den första brickan kom började vi dela och tyckte att detta är nästan för lite för oss alla. Sedan kom en bricka till och vi gjorde en ny tolkning. En bricka är för två att dela. Så småningom hade alla sex fått varsin bricka och vi var jättemätta. Det blev en del kalvkött, biff, ris, potatis och sallad kvar. Lite espresso som efterrätt och GPS koordinater till hotell i Alcobaca. Kvällen ägnades åt skrivande och läsande.

Tisdag morgon när jag stod i duschen och sjöng Sibelius opera Säkkijärvenpolkka kom jag på hur fort tiden går fast man inte gör något. Annat var det när man var jätteung. Då stannade tiden helt om man inte hade något igång hela tiden. Nu räcker det att sitta still, glo i luften och tänka på när man var ung. Och ändå går tiden fort.

Denna ´vilodag´ ägnades åt Lisboa trip. Lissabon är huvudstaden och är lite större än Porto. I Porto bor 1,3 och i Lissabon 1,5 miljoner innevånare.
Vi lämnade vår WW diesel i ett P-hus två våningar under marken. Därifrån var det bara kort utförsbacke till mitten av huvudstaden. Stråket var fyllt med uterestauranger ändå till Triumfbåge liknande byggnad före torget på stranden. För att få vår obefintliga kulturella törsten släkt, tog vi några bilder på bågen, staty, kyrka och slottet. Genom smala och branta gränder tillbaka, blev gänget hungrig. Nere på mittenstråket stoppade en gubbe oss och serverade maten.

Hemfärden gick via Atlantkusten. Det blåste lika kraftigt som tidigare på västkusten och det blev ingen simmande.
Med Miss Garmin kom vi till hotellet. I morgon är det en ny dag och halva vi skall kvala till Long.

Hotellet var inget orienteringshotell men ändå var vi 11 gäster som ville äta frukost redan kl.7 för att hinna till tidigt start. Dagens etapp, Long 1 qual, var bara 15km från hotellet. Arrangören hade byggt TC i skogen. De hade ställt dit stolar och bord. Orienterare från Norden är inte van att sitta vid bordet på TC mitt i skogen och därför tog sittplatserna inte slut.
De flesta hade svårt att stanna och läsa karta vilket orsakade flera minuters bommar. Kanske sprint tävlingen hade fått upp farten och nu hann inte tummen med. Man kan dock reparera situationen i morgon på samma TC med qual 2.
I natt hade det regnat och hela förmiddagen var himlen grå. Efter målgången började det ljusna och tjatet om badet började. Innan Nazare strand var det dags för fika i ett bycafe. På stranden vajade en röd flagga och vågorna slog högt på praya. Vi låg i sanden dryga timmen och åkte hem.
På kvällen gick vi ner till närmaste tvärgatan och in i en restaurang. Först skålades för Elly-Nora. Lena och Lars Jakobssons sons dotter som föddes i går 20080701. Grattis! Därefter började paret, som förmodligen ägde stället, fylla på bordet. Först kom bröd, oliver, ost, nötter, vita bönor med tonfisk, grisöra och vin. Därefter kom sallad, skivad kött, ris, potatis, tomat och apelsin skivor med paprika. Sedan kom en gryta med kött och kyckling bitar och lök. Mera mat i form av en större gryta med mycket mört kött, potatis, oliver och olivolja. Sist kom kaffe/te med chocolate. Det tog över två timmar att skölja ner alt inklusive dagens orienterings eftersnack. Priset var 65euro (ca 100kr/skalle).

I dag, onsdag, skall de gamlingar som inte gick så bra i går försöka förbättra sina resultat. Dessa två dagars resultat räknas ihop och de 80 bästa går till A-final. På lördag börjar allvaret när Long finalen går. Jag gick ett par timmar i skogen med gårdagens karta. Kartan har flera stora brister.
1. Hjälpkurva är ritad mellan varje kurva (ekv. 2,5m). 95 % av hjälpkurvorna är fel = onödiga.
2. Stödkurva finns på kartans normalnivå. Det finns bara en stödnivå på hela kartan = onödig.
3. På många ställen är gul med grönraster = fel.
4. Små gula fläckar försvårar kartläsning då hela skogen är mycket öppen. Mestadels 10m mellan träden och mestadels ingen undervegetation.
5. Grönraster är ritade på för små områden. Ibland bara ett sträck på kartan.

Efter kvalet blev det igen letande efter badplats. Det blev ingen simmande i dag heller men vi låg i sanden vid Atlant över en timme.

På kvällen kom ca 500 orienterare till vår granne, munkkloster, och åt WMOC 2008 banquet på bakre stora innergården. Priset 45euro/skalle. Vi gick istället till en kinarestaurang och beställde 8 personers 12 rätters plus efterrätt. Hela kvällen kostade 75euro för oss 6 inkl dricka.
Fredag var en vilodag på WMOC och vi började dagen med att klättra upp på slott ruiner vilka stod bakom den lilla city. Sedan satt vi oss i bilen som halv timme senare stannade vid Atlantkusten på en lagun. Dit nådde inte vågorna och vinden var ljummet. Kärnan av samhället, Martinho do Porto, var en lång gata längs kusten av lagunen.

På Internet kunde man läsa finalens starttider. Hans-Erik startar 9.15. Lena och Lars efter 11. Förberedelserna började redan på kvällen.

Finaldagen 5/7 fick WW stå bara några meter från Atlant vågorna. Tävlingskartan började några hundra meter in i landet där sanddynerna tog slut. Baja Majorna var välbesökta och i luften kunde man känna nervositet. Hans-Erik hade tidig start i sin C grupp men lyckligtvis låg hans startplats på parkering. Paret Jakobsson hade start 1 då de hade ansträngt sig till A-final. Jag gjorde en timmes promenad i skogen för att kunna lättare hänga med i eftersnacket.
Tage Johansson VSOK vann silver i H85. Övriga hade två siffriga placeringar. Många hade svårt att skilja näsor från sänkor. Orienterings ambassadör Peo Bengtsson vann H75. Det är han som har spridit orientering rund hela Världen. Nu är det 70 länder där orientering utövas.

Sofia i skogen norr om Monchique.

På väg till Alcobaca åt vi sen lunch kl.17. Ändå var vi 19.30 ute efter mat. Veckans ansträngningar hade gjort oss hungriga och törstiga.

Sista middag i Alcobaca blev en riktig fest igen. Först 7-rätters förrätt med portvin. Sedan en stor gryta med fisk och ris samt dricka, serveja. Därefter hare med rödvin. Toivo fick äta nästan hela haren ensam när kyparen pekade på den och sa mjiaauu. Även efterrätten var god med kaffe, brandy och likör. Totala priset, för oss sex, var fortvarande under vad två personer betalade på banquet.

Ett par kvällar sedan spelade en orkester utomhus bakom kloster. Under två senaste dygn har det byggts en stor scen framför kloster med många meka högtalare.

På söndag förmiddag vändes WW mot söder. Första biten från Alcobaca var terrängen mjukt kuperad med öppna sluttningar och små jordbruk. Efter en timme blev landskapet helt platt med stort jordbruk. Stora fält med majs, ris, oliv och vindruvor. Detta var nordost om Lisboa. Ytterligare en timme senare började backarna växa igen och norr om Monchique blev vägen jätte skrynklig. Vi avvek från stora vägen redan norr om Ourique och fortsatte genom kuperat jordbruks område till en ännu mera kuperat skogs område. Vägen var riktig serpentinväg sista biten till Monchique. Vi stannade en gång för fika, en gång för att fota korkskog och en gång för att fota korkhögar samt en gång för att fota den kuperade omgivningen.
I Monchique bosatte vi mitt i centrum i ett litet hotell. De kunde fixa tre rum under tiden när vi åt melon på balkong och tittade på människor nere på gatan. De fixade även middag bara för oss. Det blev PiriPiri som är detta distriktens specialitet. Det är kyckling som styckas och grillas i bitar. Namnet kommer från kryddan som används.

Bilden är beviset om Praya de Rocha.

Den nya veckan börjades med att åka till Praya de Rocha vilket är stranden på Algarve kusten söder om Portimao. Vi rusade ner till sanden efter att ha parkerat bilen alldeles ovanför. Stranden är absolut den finaste i hela Världen. Några timmars solande och barfota promenader i den fina sanden räckte för tillfället och WW vände nosen mot Världens ände. Världens ände är slutet på Europa mot Atlant. Marken slutar tvärt och stupet ner till vatten är 50 meter. Platsen ligger väster om staden Sagres som har gett namnet till Portugals eget öl. Vi såg aldrig något annat ölmärke än Sagres på hela vår två veckors vistelse och ändå drack vi öl varje dag. Efter detta viktiga besök irrade WW genom kohagar till Lagos. I Lagos skrev vi oss in i ett litet hotell mitt i gamla staden. På samma område fyllde vi magar och gjorde kvällspromenad.  

Nu är det tisdag och klockan är halv i onsdag. 20 minuters promenad från hotell Baia Grande festades i en mysig restaurang. Vi åt på restaurangens innergård då luften var ljummet även mitt på natten. Vi hade ätit alla sorts portugisiska rätter under vistelsen och i kväll hade turen kommit till ett par olika fiskrätter i grytor. I morse vaknade vi i Lagos och gick direkt till stranden. Nära två timmar i sanden gav mera färg på vår vackert bruna huden. Efter de nästan obligatiriska omvägarna hittade bilen till Portimao centrum. Fika samt bilder på kyrkan och vinpressaren hann vi innan färden till Albufeira. Redan på första hotell där vi frågade efter rum märktes att vi har kommit till turistställe. Vår Baia Grande var lyxhotell med swimmingpool utanför fönstret. Väskbäraren tog hand om resväskor. Champagne bjöds i rummet. Detta var dock därför att de fick veta att Toivo fyller 65. Vi tömde flaskan och blev ännu gladare.

Onsdag var tråkig dag då vi måste vända norrut och börja närma oss den regniga Västerås. Efter frukost hann vi dock gå ner till stranden och sola i den ´steniga´ sanden. Stenarna var runda och en millimeter i diameter. Viken var ny. De höga branterna stod bara 20m från vatten. En del av branter består av fossiles och i hålighet finns nytt liv.

Toivo har fått huvudrätten i Lagos.

En minut i tolv lämnade vi hotellet och började åka först norrut på Lisboa vägen. Efter ett tag vände WW mot Evora. Mellan Baja och Evora åt vi lunch innan färden fortsatte till Portalegre. Portalegre ligger nära spanska gränsen på en stor höjd. Högst upp stå gamla staden vilken är domineras av en stor kyrka och muren allra högst. Bara stenkast från toppen hittade vi ett hotell och bar väskorna in. Gatan framför dörren var liksom alla gatorna så small att bilen kunde precis köras igenom och sedan vidare till parkering. Det var Hans-Erik som oftast styrde vår minibuss. Ibland rattade Lars men vi övriga satt där bak och läste våra böcker för att försöka hålla hjärncellernas kapacitet.

På dagens 300km lång sträcka kunde man läsa Portugals historia genom bilrutor. När de ingick EU slutade de flesta landbruket. Sedan började man igen. Nu bara i mycket större skala än tidigare. Oliv träden planterades i raka linjer på flera kilometer. Vindruvorna planterades på plan mark istället för sluttningar för att kunna skörda maskinellt. Även köttproduktion rationaliserades. Nu går djuren i stora stim med flera hundra i varje.

Här i vår övernattnings by finns inga turister och priserna är bara en femtedel av gårdagens i Albufeira. I barer, restauranger och på gatan tittade folk på oss som vi skulle ha landat från månen. Många lever här sitt lugna liv som de alltid har gjort. På alla dörrar stå det Correio, som måste vara ett stort släkt i Portugal.

Torsdag morgon började Miss Garmin leda oss till Porto. Landskapet ändrades tillbaka i tiden. Vin och oliv odlingar blev mindre och äldre. Fälten var från enstaka a till några ha. Även majs och apelsin odlingar var enmansjobb. Skogar blev större och tätare. Marken blev grön mycket kuperad. Så fortsatte det hela dagen fram till Porto.

Malaposta var grissamhälle och lunch bestod av gris. Priserna har sjunkit ytterligare. Nu kostade det 6euro, bröd, smör, oliver, sallad, ris med bruna bönor, potatis, gris, vin, öl, kaffe, vi orkade inte efterrätten.

I Matosinhos nära Porto flygplats hade Toivo bokat tre rum i Porto Mar hotell. Bilen tankades innan den parkerades i garaget. Lars hade slitit sina dojor så han köpte ett par nya innan vi steg in i en restaurang i hamnen. Detta var sista gången vi kunde njuta av portugisiska köket då i morgon bitti flyger Ryanair oss till Stansted och vidare till Västerås.

I Stansted åt vi bara lätt lunch och på flyget åt vi inget men ändå visade vågen hemma 3kg mera än före resan. Annat som var lite underligt var att jag har läst att fötterna svullnar på flyget men i min kropp var det magen som hade svullnat.

Sammanfattning
Ryanair är bättre än ryktet. Du måste veta hur de fungerar då det skiljer från de dyrare flygföretagen. Du betalar bara det du använder. Flyg + skatt + bagage + avgift + plats + incheckning + mat + dricka. Du måste checka in för varje stigning. Det finns inga anknytningar. Alla flygplan är lika. Ca 200 platser och alltid nästan fulla.

AutoEurope förmedlar hyrbilar i hela Världen. På vår resa var priset hälften av vad det skulle ha kostat att boka via andra vägar (t.ex. Direkt från hyrfirma). Bilen var en nästan ny WW minibuss diesel med 9 sittplatser.

WMOC hade många bra och många dåliga sidor. Det var mycket bra att ange GPS koordinater till de olika platserna redan på Bulletinen/Programhäfte. Det var bra att ange all viktig information på nummerlappen som man hade hela veckan på sig.

Det mest dåliga var kartan som var förstörd med hjälphöjdkurvor.

Gamla städer finns det gott om i Portugal. Gemensamt har de dem gamla centrum med smala gränder och en stor kyrka på mitten. De flesta är små samhällen utan turister. Utanför växer nya hus och större affärer men i stadskärnan lever man som man gjorde förr.

Naturen i Portugal är som nyfödd. Åkermark minskar och skogen tar över. De nya skogarna är planterade pinje men även den av många hatade eukalyptus tar över. Korkträd växer i grupper eller fritt i gamla skogar. Barker skalas var åttonde år och samlas.
Alla små odlare har inte försvunnit än utan några av de äldre fortsätter med sina små majsodlingar, olivlundar, tomater, meloner, citroner, äpplen osv. Sedan säljer de överskotten till varandra. I små byar säljer gummor nötter, frukt och några även fisk. I varje restaurang finns det flera fiskrätter och grillade sardin säljs överallt.

Vägar och bilar är många i Portugal. Många av motorvägar är lagd med avgift. Asfalten är alltid slät och fint då frosten inte når Portugal. Men antalet bilar har ökat fortare än vägar. Varje morgon är det stopp någonstans i Porto och Lisboa. Bilar stå parkerade längs gator så tätt att du hittar inga lediga platser utom i P-hus.

Trafikolyckor är flest i Portugal i hela väst Europa. Vi såg två. I Lagos körde två bilar nos mot nos bara tio meter från oss. I Porto körde vi förbi en bil där föraren satt fast i med syremasken på sig och ambulans personalen försökte hålla honom i liv.

GPS börjar bli obligatorisk i bilen när man kör på obekanta vägar. Skärkilt i gamla stadskärnor där gatorna är smala och enkelriktade är GPS nödvändigt. Vi testade vanligt kartläsning på flera stället utan att lyckas. Man behöver inte känna tekniken bakom utan bara acceptera och använda. De flesta har gett upp att förstå hur en mobiltelefon fungerar. Man bara använder några av dess funktioner. Gör lika med GPS.

Stranden är fin med bredd sandremsa på halva Portugals kust. Vågorna är så höga på kusten västerut att badvakterna hänger upp röd flagga. Även vinden känns kylig.
Sydkusten kallas Alkarve kusten. Där är vågorna små och temperaturen 5 grader högre än på västkusten. Stränderna är slitna in i berget och själva sandstranden ligger 20-50 meter ner från gatorna. Här finns de bästa ställen att sola sig och simma.

Heja Tage
Tage Johansson hade ca 30 orienterare med sig från Västerås vilka ropade, Heja Tage, när han spurtade i målfållan som Världens bästa.

I årets upplaga av WMOC var sprinten med för första gången och tävlingen blev en hel vecka lång. Söndag och måndag gick sprint kval och final. Onsdag, torsdag orienterades lång kval med finalen på lördag. Tävlingarna gick i Portugal på Atlantkusten ca 100km norr om Lissabon. Skogen var öppet barrskog med enstaka eugalyptusträd. Svårast för många var de spikraka stigarna. Man hade rivit bort ytan och fram kom mjuk sand. De såg ut som brandgator. Dessutom var de flesta parallella med meridianer och svåra att upptäcka på kartan.

De som kämpade om Världsmästartitel kom från 39 länder. 1353 kvinnor och 2193 men. Norge hade 686 deltagare följd av Finland 623 och Sverige 538. Från hemlandet Portugal ställde upp 42 orienterare.

Det var på den inledande sprinten som Tage stod överst på prispallen med Karl Erik Pettersson, Norden, som tvåa. Tävlingen gick i den gamla staden Vieira med smala gränder. Den smalaste mättes till 60cm där en kontroll satte i. Det syntes tydligt att många var första gången på en riktig sprintkarta med skala 1:4000. Man trivdes bra som åskådare.

På den andra distansen, lång, steg Tage upp till andra platsen bara 31sek upp till Åke Svensson, Järfälla och Karl Erik nere på tredje platsen.
Tage berättar: Det var mycket höjder att klättra upp. Många gröna buskar fick rundas och sedan försöka få den rätta riktningen igen. Stigarna var sandiga och tunga att springa på. De andra på prispallen är mina konkurrenter på när och fjärran.

Altti Järvinen gjorde den roligaste kontrolltagningen enligt kameramannen som filmade på en kontroll. Altti kom fyra gånger till samma punkt innan han konstaterade att det är ju rätt. Vid varje besök vek sig kameramannen mera och mera av skratt. 

Toivo