Down Under

Jorden runt resa 1991-12-18 – 1992-01-13

Toivo och Sofia Hoffrén

1

– Jag och Sofia hade beställt Jorden rund resan redan i mars 1991. Vi hade sett Mattila resors annons i Skogsport och köpte direkt. Sedan började 9 månaders väntan och förberedelser. Så småningom gick Mattila resor till WWOP (World Wide Orientering Promotion) och WWOP blev huvudarrangör för resan. Gruppen ökade till 286 turister. De flesta var orienterare på olika nivåer. VM ettan Jörgen och tvåan Christina var de bästa. Några hade så stark kondition att de orkade vara i skogen flera timmar.

– Visum ansökan orsakade lite krångel. Först lovades vi att det räcker med turistvisum (2 sidor). De blev dock underkända och vi fick fylla på idrottsvisum ansökan (10 sidor). USA avskaffade visum för Finnar och Norrmän från 1991-10-01, vilket underlättade oss.

– Arrangörerna uppmanade oss att ta med bara shorts och ett par ol-skor. Det kommer att vara mycket varmt där nere hade de lovat. När vi hade packat in shorts, skor och lite till för säkerhets skull, visade det sig att två resväskor och en ryggsäck hade svårt att svälja allt.

– Torsdag morgon 1991-12-19 började vår stor äventyr. Vi hade bestämt att allting skall filmas och fotograferas under hela resan. Jag började redan i Västerås och sparade Skrapan på videon.

– Inne i Hässlö flygterminalen märktes att vi är i stora världen. Personalen var trevliga och artiga. Detta fenomen förekom överallt under hela resan. Jag kände mig som världens viktigaste person. Alla verkade jobba för att jag skulle trivas. Bakom terminalen ute på asfalten stod en liten flygplan, Fokker 50, med en liten probel på båda vingarna. Den skulle lyfta oss till Danska huvudstaden.

– Jag hann inte filma planet många sekunder innan Sofia och flygvärdinna vinkade mig in. Nu skulle jag få enastående tillfälle att filma hela Västerås och resten av Sverige. När planet lyfte och jag hade fått kameran i handen försvann hela jordkloten bakom vita moln. Första hålet till jorden var över Jönköping. Sedan var det bara att börja glida ner till Kastrup.

- Där nere lastades vi i en större plan (Boeing 767) som skulle hjälpa oss att lämna Skandinavien för en månad. I planet visades en karta där man kunde se vår position över jorden. Vi flög på 11270 meter över havet med farten 1070 km i timmen. På kartan märkte jag att piloten inte använde en tillplatttad bit av jorden (som vi orienterare gör) för att orientera. Vi var på väg till Los Angeles som ligger på höjd av Gibraltar (Medelhavet) men piloten styrde norrut från Köpenhamn. Planet flög över Norge och norr om Island till mitten av Grönland. Först där vände vi söderut och rundade Houston viken. Mellan Edmonton och Galgary i Kanada fortsatte vi ner till Kalifornien. På Spetsigabergen fanns det gott om snö. Själva Los Angeles var en jätte stor område med villor. I mitten av platonet stod några skyskrapor i en bunt. Det var city, där banklokaler fanns.

– Jag fortsatte att undra pilotens orienterings kunskap. Han valde snabbaste väg söderut genom att flyga norrut. Senare på orientering i Tasmanien provade jag denna nya kunskap. Det visade dock inte fungera på så korta sträckor som vi hade i 45-klassen. Jag hamnade helt fel i den glesa skogen och hade svårt att lokalisera mig igen på kartan.

– Nere på marken gällde det att hitta en lämplig buss som transporterade oss till Hotel Sheraton i Anaheim. Det var det flottaste hotellen som jag har bott i med enorma ytor och artig personal. (Star Hotel i Sollentuna är god tvåa).

– – Julen firades här på mycket ojämn sätt. De flesta gjorde inget för julen. Några ville göra sitt hus vackert. Små färgglada lampor hängde runt hela huset och på taket och på buskarna och på träd. Det var underbart vackert syn i kvälls mörkret. Vi stannar här och vilar före fortsatt äventyr.

2

– Vi har kommit till Los Angeles på jorden runt resan. Första natten i USA blev ganska kort. Klockan två på natten tyckte kroppen att sömnen får räcka. Den hade inte hunnit anpassa sig på nya tiden. I Sverige var klockan 9 timmar mera. Redan halv sju satt jag i restaurang och åt frukost. Det var Engelsk-Japansk-Amerikansk. Mycket söt och inget salt. I Sverige letar man efter sill och ansjovis och annat salthaltigt dagen efter. I USA fanns det på frukostlistan ’Eye opener’ som bestod av vodka, tomatjuice och champagne.

– Under frukosten hade rumsvårdaren bytt lakan, bäddat sängar och bytt alla 13 handdukar. Det fanns faktiskt 13 handdukar för 2 personer. Dessa byttes varje dag oavsett om vi hade använt dem eller inte.

– Vi hoppade in i bussen och åkte till LA city. I mitten fanns det ungefär 30 höghus. Högsta var 80 våningar. Helt plötsligt var vi förbi city och fortsatte till Beverly Hill och Hollywood.

– Beverly Hill var en vanlig villa område. Kan jämföras med Gryta här hemma. Närmare Hollywood märkte man att pengarna har ingen betydelse bara de inte tar slut. Högst uppe på varje höjd fanns de flottaste husen. Affärerna som fanns i Beverly Hill kunde man inte ens gå in om du inte kunde bevisa att du hade gott om pengar. Efter att vi hade tagit några bilder på kändisarnas fot-och handtryck samt köpt ett par Hollywood T-shirt, fortsatte vi bussresan till teaterberget. Därifrån kunde man se det välkända ”Hollywood” som är skriven på bergsluttningen.

– Denna höjd hette Hollywood Bowl. Här fanns utöver teater i det fria också flera picknickar platser. När Amerikanen skall ut till naturen, tar hon bilen till den stora p-platsen. Där köper hon en färdig picknickkorg i en av flera kiosker. Sedan åker hon rulltrappan/mattan till sin älsklings picknick area. Däruppe stoppar hon födan från korg i munnen och njuter. När korgen är tom, är det dags att åka hem.

– I Honolulu såg vi en familj som inte köpte något picknick korg utan lagade maten själv. De åkte fram till picknick area med sin stora pickup bil. De lastade av lika mycket köksutrustningar som en Svensk 6 persons familj har hemma. De hade ex. 2 dubbla gasolkök, flera stora kastruller osv.

- På eftermiddag åkte vi till Universal Film Studio. Där kan man se hur olika sorts filmer tillverkas. De mest avancerade filmer är nästan helt konstgjorda med olika tricks. Djurfilmer är naturligast. Acktionsfilmer är spännande redan på inspelningen. Bilar, hajar och annat som har använts på gamla filmer fanns utspridda på området. På en hamburger bar var det äkta 50-tals rock med bil och allt.

– Trötta av dagens upplevelser sökte vi oss till en restaurang. Vi hade sett många ex. hur stort allting är och beställde lite försiktigt: Dry Martin, biff och rödvin. På första glaset märktes viss skillnad till Skrapans kypare. Vätskemängden var närmare 3dl än 3cl. Oliver var stora som tomater. Efter en stund kom huvudrätten. En stor tallrik, vilken täcktes nästan helt av den största biffen jag har sett. Sofia gissade att den var 3cm tjock.

– En timme senare och en tredjedel av den möra biffen kvar på talriken var vi tvungna att sluta. Biffen var ju gjord för Amerikanens kubikmage och inte för en orienterarens russinmage.

– Dagen efter gjorde vi en promenad till ett vanligt villaområde. Husen var halvtaskiga. I Bäckby skulle de kosta 463000 kronor. Minst 2 bilar stod framför varje hus. Det fanns allt mellan 1000kr och 1miljon om man jämför priser i Billsta. Bara 4 hus hade juldekorationer. Det fanns inga återvändsgator och inga grönområde. Tomterna var ganska små, ca 700m2. några hade ankor innanför grinden. Människor som var ute på tomten eller på gatan hälsade och var glada och trevliga. På en bensinmack köpte vi hamburgare á 0,5 dollar.

– På eftermiddagen 1991-12-21 låg vi vid swimmingpool och samlade krafter för nästa upplevelse. Solen sken från molnfri himmel. Vinden hittade sig inte hit till innergården. Trädgårdskötaren som vattnade blommor var enda som påminde oss att vi inte låg på Björnön.

– Klockan sju och trettiofem satt vi i Great Western Area bland 18000 andra som ville se hemma laget Kings slå gästande Red Wings från Detroit. Matchen började på bästa möjliga sätt då Kings två stora, Weine Gretzky och Jari Kurri gjorde första målet. Åskådarnas applåder och skrik höjde bullernivån som kunde jämföras med Lucianatten i Västerås. Både före matchen och under pauserna köpte folk hamburgare och coke från kiosker som fanns rund hela arenan. Under matchen gick försäljarna mellan raderna och sålde mera mat och dricka. Alla hade sittplatser. Nästan alla applåderade åt båda lagen. Mot slutet ökade gästerna farten och kunde vinna med 4-2. Västeråsaren Nicklas Lidström belönades som Red Wings bästa spelare.

– Från matchen tar vi direktbussen till San Diego. Där skall vi orientera första av 13 gånger under resan. San Diego ligger nära Mexico vid Stilla Havet.  

3

- Söndag morgon 1991-12-22 kl.8 satt vi i en buss på väg upp till OL. Vi hade sovit några timmar i Ramada Inn Hotel som var vårt övernattningsställe under San Diego besöket. Jag vet inte vilka andra gäster som bodde i huset men bilarna utanför var mycket populära bland oss orienterare. Det stod nämligen 20st 8-10 meter långa limousiner på parkering. Förmodligen var bilen viktigare än maten i detta hörn av jorden. Frukosten i hotellet var s.k. Kontinental. På alla andra ställen var det överflöd.

– Efter en och halvtimmers åkning var bussen uppe på TC som låg mitt i skogen på 2000m höjd. Där uppe fanns det 2cm snö på hela tävlingsområdet. Skogen började först på 1500 meters höjd. Längre ner fanns det bara öppna kullar och djupa raviner. Längst nere närmare stranden växte några palmer som förmodligen var planterade.

– Tävlingsbanan gick i en halvöppen skog där marken lutade antingen upp eller ner hela tiden. Täta buskar var grönritade. Det gick att orientera i hög fart. Uppför backarna avgjorde placeringen. Samma gällde äntligen under hela resan. Bra kondition belönades. Jag gick bra och var trea men ännu bättre gick Sofia som var tvåa.

– Prisutdelningen var hos en lokal orienterarfamilj. Först fick vi dock nattorientera längs gatorna. Kontrollpunkterna var de juldekorerade husen som fanns på området. Här såg man än en gång att det viktigaste är inte hur man bor och vilka gardiner och annan inredning man har. Det är mycket viktigare att man mår bra utan att anstränga sig i onödan.

– På måndagen gjorde vi det som 300 miljoner människor har gjort hittills. Detta första Disneyland öppnades 1955. Efteråt har man byggt 3 Disneyland till. Först i Florida sedan i Japan och ny senaste i Paris. För att beskriva allt som vi upplevde och såg där inne skulle kräva för stora bokstäver. 15 ingångar/kassor släppte in folk, men ändå fick man köa 20 minuter. Till de olika attraktionerna var det ytterligare långa köer. Utanför fanns flera stora hotell och flera Camps för husbilar. Många stannar här 2-3 dagar. Man kunde köpa flera dagars passport. Dagen var slut för fort. På kvällen flög vi till Honolulu.

– Vi behövde inte flyga ensamma. Denna flygfarkost (Boeing 747-400 longreach) svalde 365 passagerare.

– Nere på flygplatsen fick vi blomsterkransen rund halsen. Det var bevis att vi hade landat på Hawaii. Bussen körde oss till en 18-vånings hotell mitt i Waikiki Beach område, Outrigger Hotel Hawaii. Vi bodde på 10e våningen men utsikten var kort ändå. Många hotell på området är 20-30 våningar höga.

– Här gör man allt för att sänka kundens kondition. Bilen stannar 2 meter från dörren där det finns en kille som vill bära väskorna. Innanför finns en annan kille som vill också bära. Vid hissen står ytterligare en. Alla är de lika stolta i sina fina uniformer.

– På morgonen vaknar jag och fryser. Jag gissar temperaturen i rummet till 15 grader. Sofia går till balkongdörren och öppnar den för att kolla om det går att åka skidor ute. I stället för kyla möter hon värme som börjar rinna in. Luftkonditionering var på max. Här är det stort att ha kallt inne när det är varmt ute. Det är likadant i bussar. Vi frös varje gång och var tvungna att ha vinter kläder på oss. Det var förresten lika i New Zeeland och Australien. I fortsättningen gick vi direkt till termostat knappen och vred till 0 när vi kom in i rummet.

– På julafton eftermiddag samlas alla öns orienterare inklusive Svenskar, Finnar, Norrmän och Danskar i Kapiolani Park som är fortsättning av Waikiki Beach. Här växer det 50 tal jätte breda träd. Den tjockaste är över 10 meter i diameter och ungefär lika hög. Grenarna växer ytterlikare 10 meter åt alla håll. Det finns en liten karta över parken.

– Vi delas i 4 grupper. Ca 50 i varje. Grupperna startade med en minuts mellanrum. Det fanns 4 olika banor med kartbyte mellan. Det blev ganska bra spridning. Jag hade 32 minuter jämnt på 6,6 km vilket var en av de bästa tiderna. Efter orientering och liten simtur fortsatte hela gänget med picknick och julklappsbyte. Gemensamma jul- och nationalsången hördes också under kvällen.

– Juldagen hade vi sparat för stadsliv. Majoriteten av människor på beachen var japaner. De var unga, småväxta, söta och välmående. I en tidning läste jag att japaner spenderade 300 dollar varje dag under sin vistelse i Hawaii. Amerikaner använde bara 150 dollar. Här är det japanska språket som gäller. Allting är skrivet på två språk. Engelska och japanska. Annonser, vägvisningar, meny, namn på olika ställen osv. Under de senaste 5 åren har japaner gjort 80 % av alla investeringar i Hawaii. När de inte lyckades att få ön via Perl Habour, har de tagit hela ögruppen med finansiella makten.

– På natten satt vi snällt i en plåtfågel som vägde 30 ton och hade 65 meter mellan vingspetsarna. Den drack 12000 liter bensin varje timme. Första minuterna efter start går det åt 765 liter varje minut.

– Efter en kort mellanlandning i Sidney fortsatte färden till Auckland i norra New Zeeland. Här var det riktig sommar. Mycket sol, inga moln och 25 grader varmt. Jag ville lägga mig direkt utanför flygterminalen och njuta av tillvaron och låta solen smälta ytfläsket. Det gick dock inte. Vi hade ju önskat resa med högt tempo. Det här är ingen semesterresa utan jordenruntresa. Nu gäller det att se vad som händer Down Under.

– Jag stiger in i bussen som flyttar oss till Vaccation Inn. Där övernattar vi under närmaste veckan. Här finns också dubbla dubbla sängar. D.v.s.. 2 sängar som båda är dubbelsängar. Det verkar vara standard i US och New Zeeland, liksom kaffekokare med tillbehör. Dessa kokare är kannor med värmeslinga direkt i vatten. Mycket effektiv.

4

– Lördag 19911228 var den första tävlingsdagen i New Zeeland. Efter en för kaloririk frukost satt vi oss i en buss. Färden gick genom kanten av Auckland och fortsatte mellan öppna kullar där fåren och nötkreaturen betade. Vägen och naturen var ungefär som den som går från Västerås via Tortuna österut. Närmare tävlingsplatsen blev ravinerna djupa och sista backen ner var så brant att många bussar hade svårt att komma upp på hemvägen.

- Jag startade samtidigt med Jörgen Mårtensson som hade bara kortbyxor. Softs tävlingsregler gäller inte där nere. I början sprang vi på var sin sida av en liten bäck som slingrade mellan öppna höjder. Jag använde Västerås teknik. Rakt på mot nästa kontroll. Det gick bra ett tag. Efter några kilometer slutade dock muskelstyrningen att fungera. Mjölksyran ökade i mängden till en nivå som var högre än i f.d. Västerås mejeri. De som hade bästa tider hade sprungit runt höjderna.

– På tävlingen träffade vi människor vilka hade kommit från andra sidan av jorden. Många från Europa som ligger nära nordpolen. Bland dem fanns sådana berömda orienterare som Nisse, Reijo och Gamilla. Gamilla gick dock aldrig längre än till närmaste fårstängsel. Dessa stängsel fanns överallt där nere. Flera orienterare fastnade i dem. Två bröt armen. Flera stukade foten. Men the show must go on.

- På eftermiddag gjorde jag och Sofia en upptäcktspromenad från hotellet. Platsen heter One Three Hill. Den har fått namnet efter en höjd där det stå bara ett trä. Höjden stå i sin tur i en jätte stor park son en gubbe med namnet Campell hade gett som gåva. Människorna i omgivningen fixade en 30 meter hög obelisk på den 183 meter höga höjden som tack för ett fint fritidsområde.

– På samma promenad gick vi in i en mataffär. Där kunde vi köpa mat men ingen dricka. Lite längre bort fanns en Liquer affär där drickan köptes. I nästa gathörn hittade vi en Taiwanisk restaurang. Ägaren till restaurangen var mycket pratsam. När han fick veta att vi är från Sverige och Europa var han säker att vi pratar franska. Enligt honom pratar man franska i Europa och inget mer. Men maten var gott. Vi återkom flera gånger.

– Andra deltävlingen gick i norra spetsen av riket. Det fanns skog på hela kartan. Nästan hemmaterräng med mindre höjder men en del stora och små gropar vilka var svåra. Sofia gick också bra.

– På hemvägen besökte vi Auckland city. I centrum finns bara skyskrapor men utanför är husen högst två våningar höga. Gröna skogar är mycket sällsynta. Hamnen är stor. Det finns minst lika många segelbåtar som i Västerås och lika många stora båtar som i Göteborg.

– På kvällen ville en man följa oss ut och äta. Han var trött på maten i hotellets restaurang. Vi hamnade igen i kinarestaurangen. Mannen som följde oss var från Stockholm och heter Kjell Vedin. Ägaren till stället kom direkt till bordet och började artigheter. Han blev dock lika överraskad som vi när stockholmaren började prata kinesiska. Han kunde faktiskt.

– Tredje etappen gick i en skog som inte fanns. Hela kartan var gul. Bäckravinerna var branta. Gräset var fint som i en engelsk trädgård. Fårstockarna sprang uppe på höjderna för att ha de bästa åskådarplatserna. Sofia stukade foten och kunde inte springa följande etapper. Jag klarade mig bra. Fast terrängen var öppet var det inte helt lätt. Det fanns gott om taggiga växter som fastnade i hela kroppen. Orienterarnas fritidssysselsättning den närmaste veckan var att dra ut alla dessa elaka taggare.

– Efter tävlingen åkte vi (3 bussar) till Rotorea som ligger 300 km söder om Auckland. Först besöktes lammutställning. 16 olika raser visades. En kille klippte en får och berättade att världsrekord är att klippa 600 får på en dag. Hunden som vaktar får och ankor visades i sitt arbete.

– Nästa besök gjordes till Rainbow farm. Där kunde vi se alla olika djur och fåglar vilka lever i New Zeeland. Kiwi fågel börjar bli sällsynt i naturen men här fanns det ett par. Alla bäckar var fulla av lax och foreller. Största trädet var flera meter i diameter och nästan 100 meter hög. Det var s.k. Röda tallen som växer mest i Canada.

- Färden fortsatte till Mauri kulturens vagga. Mauri folket är den ursprungliga befolkningen. Här bor de i ett område som är full av heta källor. Hela skogen kokar och vattenånga stiger från buskarna som vita moln. På leriga ställen puttrar marken som gröt. När vi passerar ett hus, håller en maorikvinna på att lyfta ett lock mitt på gräsmattan framför huset. Under locket kommer fram en låda som är grävt in i marken. Från lådan lyfter hon en kastrull. Hon hade kokat maten på en het källa. Det visade sig att alla hus inom Mauriområdet hade var sin koklåda i marken. Mauri ungarna samlade pengar genom att dyka ner i en älv och leta efter pengar som turister kastade från en bro som gick över.

– På nyårsafton gick tävlingen i en gropig skog. En kontroll var på sanddyner nära stranden. Där växte det högt gräs och det tog nästan en minut innan jag var på rätt ställe. Annars var skogen öppet utan undervegetation.

– På kvällen ordnade lokala orienterare en riktigt fint nyårsfest i Rugby Clubs lokaler. Där gav vår grupp 6000 NZ dollar till junior landslaget för resa till junior världsmästerskap i Finland.

– När svenskarna i Sverige firade nyårsnatten, satt vi i en båt på väg till en ö och sista deltävlingen. Klockan i New Zeeland är ett halvt dygn före svenska klockan. Ön var jättefin. Gröna öppna höjder och en fin strand. Uppe på höjderna fanns det mycket tistlar med sina vassa taggar som fastnade i skinnet.

– Sammanlagd blev jag trea. Reijo presterade samma placering på sin bana. Vi fick var sitt skepps som pris. På kvällen fick jag ett skepps till på en tävling som gick på håtellgården. Några hade ritat en karta där under veckan.

– I morgon flyger till Sydney men före det vilar vi och samlar krafter.  

5

– 19920102 var en fin solig dag. Vi njöt av tillvaron med ett kallt ölglas i handen. Sightseeing båten gled sakta rund Sydney city. Vi kunde se hela staden på en gång. Först passerades Opera huset och färden slutade bakom Habor Bridge. Dessa båda måste man se när man är där nere. Efter en kort promenad var det dags att smaka havets läckerheter på en gaturestaurang.

– På kvällen flög vi via Melbourne till Launceston. Denna lilla stad ligger i norra Tasmanien. Tasmania i sin tur är en ö söder om Melbourne. Den är 300 km bredd och lika mycket lång. Vi sov natten i Great Northern Hotel.

– På morgonen åkte vi med i hyrbilar söderut ett par timmar. Under resan genom olika länder hade vi listat ut skillnader mellan Highway, Motorway och Freeway. Highway var ofta som vägen mellan Vallby och Skultuna. Vägen slutade mot en backe i en gles skog. Där låg TC för första tävlingen i Tasmania. Det var idealisk plats för 10-mila.

- Själva tävlingsområdet var inte lika fint. Skogen var inte så stor hinder men sluttningar var så branta och djupa att omvägar blev långa. Kontrollpunkter var branter och stenar i dessa sluttningar. Det gällde att klättra upp till släta, springa där några hundra meter och ner igen.

– Jag träffade min första känguru mitt i skogen. Efter att hade studerat varandra ett par minuter fortsatte vi åt var sitt håll. I slutet av banan träffade jag en gänguru till, men det var inte lika spännande. Man blev liksom van med alla dessa hoppande djur.

– Det var 1600 tävlande från 22 olika länder. Folk började samlas för mästerskapet som går i slutet av veckan.

– Efter tävlingen fortsatte färden med buss till Hobart. Den är Tasmanias största stad. Hotel Macquarie ligger i centrum av staden Hobart som är hamnstad i södra spetsen av Tasmanien. Därifrån är det öppet hav ända till Sydpolen. Här är det nordliga vindar som ger värme. Frukost ingick inte i hotellkostnaden på hela resan, men det fanns färdig dukad i varje hotell. Frukosten var mycket omfattande och bra överallt utom i Ramanda Inn, San Diego. Där fick man kaffe/te och muffins. Efter att ha ätit 3-4 jättemuffins, blev man mätt där också.

– På kvällen letade vi oss till en pizzeria och beställde två olika pizzor. Jag tyckte att min var så stark att det gick knappt att äta. Efter halva pizzan bytte jag med Sofia. Hennes halva var dock om möjligt ännu starkare. Vi fick gå hela kvällen med munnen öppen för att släcka lågan som brände i halsen.

– Dagen efter besöktes Port Arthur, som är ett gammalt fängelse öppet för turister. Den har inte varit i bruk sen 1800 talet. Här fick vi veta att Australien inkl. Tasmania var nästan tom på 1600 talet. Bara några Aboriginer bodde här. Sedan hittade Columbus den sista kontinenten. Så småningom började England skicka hit de värsta lagförbrytarna. Efter några år i fängelset släpptes de fri mot löftet att stanna kvar i Australien. 1877 hade befolknings mängden ökat så mycket att fängelset stängdes.

– Äventyret fortsatte till ett turistöppet sågverk. Det fanns några jättestora eukalyptusträd. De största kan växa upp till 112 meter och bli 5 meter i diameter. Det berättades att i gamla goda tider hade en hel skogshuggarlag hållit på med samma träd. Efter ett par veckor tog de en paus. Då gick en av dem rund till andra sidan av trädet. Där höll ett annat skogshuggarlag på att hugga samma träd. De hade varit där nästan tre veckor.

- På kvällen kom vi äntligen till det lilla stora målet. St Helen har normalt 2000 innevånare. Under en veckans tid fanns det ca 5000. det finns bara en gata med några sidostigar. På mitten hade OL-arrangörer central ord. Där kunde man köpa orienteringskläder, läsa resultat och fika. På kvällar var det korta uppträdande ute på gatan. Aboriginer spelade med sina långa bamburör.

– Vi bodde mitt i byn. De som hade bokat logi sist fick bo på andra sidan av ön och hade över två timmars körning varje morgon. St Helen Hotel hette vårt logi. Sofia och jag hade en trerummare så att vi hade gott om utrymme i alla fall. Den var gammal och sliten men under veckans gång började vi trivas bättre och bättre där. Personalen var annorlunda än i de stora flotta hotell som vi hade bott i hittills. De var så hjälpsamma och artiga att vi hade svårt att åka därifrån.

– I restaurangen fick vi lära något nytt. När vi gick in första gången, mötte vi en liten flicka som berättade hur allting går till. När jag ville ha vin till maten, sprang servitör till liquer affär som fanns bakom resektionen, och köpte flaskan åt oss. I fortsättningen hade vi flaskan med när vi gick in för att äta. I Australien finns det många restauranger som har BYO bokstäver på dörren. Det betyder Bring Your Own. Alltså, ta egen dricka med in. Servitören öppnar flaskan och fixar glas.

– 19920105 söndag skulle vi ha haft en tävling och på måndag en träningstävling. Tävlingarna fick dock flyttas då det hade regnat för mycket på tävlingsområdet. Jag sprang från hotellet till träningen. Skogen var fullt med fåror vilka var 1-5 meter breda och 2-4 meter djupa. Förmodligen är det vatten som har slitit i den hårda sandstensmarken. De äldsta hade svårigheter att passera dessa raviner och de gick oftast runt.

– Tävlingsområdet på måndag var helt annorlunda. Vi hade 260 m stigning på 6,9 km. Benen började bli vana med stigningar och träningsvärken är borta. Några kontroller fanns i steniga slutningar men annars var det öppet och fint. Placeringen var fortvarande någorlunda bra, 6. Resten av resan var dock jobbigare. Lite feber, hosta osv.

– Vi hade egen läkare med i gruppen. Han fick 70 besök under veckan i St Helen. Nästan alla hade feber, hosta och lös mage. St Helen ligger på havsstranden. Det blåste kallt och solen värmde. De flesta satsade på solen utan att tänka på vindens kyla. På kvällen blir det öppnings ceremoni.

6

- Öppnings festen var som i Olympiska spelet. Först gick vi in efter respektive lands flagga. 22 olika länder. 1700 tävlande. 600 från Australien. 383 från Sverige. Närmare 10 talare, inkl. IOF president, ville göra sig hörd. Sedan var det massor av olika uppvisningar av lokala förmågor. Världsmästare i skogshuggning visade sin styrka. Sist på kvällen fick svenskarna visa igen sin kökultur när vi skulle äta.

– 19920107 var första kvalifikationsdag. Området var en gammal eucalyptusskog. Terrängen ser svart och skräpigt ut. Det beror på att skogen bränns med 10 års mellanrum. Från eucalyptusträdens blad avdunstar det olja som är mycket brännbart. Förr brann skogen av sig själv, men i dag vill man styra det hela. Vissa frön kan inte gro förrän de har blivit brända. Träden tar dock ingen skada av detta. Många av de största träden var ihåliga och man kunde gå in och använda dem som regnskydd.

– På hemvägen besöktes en regnskog där det fanns ett 90 meter högt vattenfall. Skogen var orörd, varm, fuktig och sagolik. Allting var grönt.

– Andra uttagningstävlingen var lite längre bort. Vi fick sitta 1,5 timmar i bussen och var välskakade innan avstigningen. Bussarna i stora världen är inte lika de i Sverige. Fjädrarna jobbar baklänges. När vägen är slät och fin, då hoppar bussen upp och ner hela tiden. Man är inte heller så imponerad av senaste tekniken. Det finns ingen servostyrning och växelspaken är 1,5meter lång. Luftkondition är dock effektiv. Vi fick skrapa is på rutorna fast det var +20 grader ute. Chaufförer hade knälånga byxor som såg mycket roliga ut.

– Tävlingen gick i en kraftigt kuperad terräng. Bitvis var det stenigt. Stigning till starten var 150 meter. Jag har lite feber och går försiktigt i skogen. Sofia går bara till de närmaste kontrollerna. Jag tejpar hennes vrist före start men det gör fortvarande ond. Jag klarar mig till A-finalen trots allt.

- På hemvägen besöker vi en national park. Där träffar vi ytterligare ett par känguru. Därifrån åker hela gänget till en grillfest. Reijo och Gamilla bodde alldeles intill grillen så att vi åt hos dem. Aptiten var dock inte på topp utan jag kände mig ganska dåligt.

– 19920109 solen sken från molnfri himmel. Det var en riktig sommardag. Termometer visade +22 grader i skuggan. Men vinden, den var inte snäll. Havet är öppet och vindarna kommer direkt från Antarktisk. Vi letade efter vindskydd bakom byn. Efter en timmes solbadande gav vi upp, gick till hotellet och satte på värmen. Tur att vi hade en vilodag före finalen. Vi firade morgondagens eventuella segrar med Kari och Ole-Kristian i bottenvåningens restaurang.

– Finalen gick i en sandstenskog. TC var inne i skogen och vinden hittade sig inte dit. Solen brände rakt uppifrån och fick människor att kasta sina kläder. För mig gjorde värmen att jag kände mig starkare. Jag letade efter tre första kontroller ca 3 minuter. Resten av banan gick bra. Jag orkade springa hela banan och blev 51a. Sofia bröt då vristen värker.

– Avslutningsfesten på kvällen var lika högtidigt som på OS. Världsmästerskaps flagga över lämnades till nästa arrangör, Skottland 1994. Kvällen slutades med gemensam middag och dans. Nu börjar Sofia känna sig sjuk. Var tredje svensk blev sjuk under sista veckan

– 19920111 drog jag spiken. Klockan 8.31 började jag spåra. Ett par större höjder på mitten av banan var lätta med stigande kondition. Dagens placering 9. Denna tävling var sista deltävling på Tasmanias 4-days. Jag blev 9a sammanlagd. Solen skiner och hudfettet kokar.

– Vi åker direkt från tävlingen via Laucestor till Devenports hamn. Under färden kan vi fortsätta att räkna får. Det finns får överallt. I New Zeeland finns det 3,3 miljoner människor och 68 miljoner får. I Australien är motsvarande siffror 16 miljoner människor och 160 miljoner får. Nästan alla människor bor i storstäder.

– Båten som flyttade oss från Devenports till Melbourne påminner Finlandsbåtar på 70-talet. Sundet till fastlandet är helt öppet utan öar. Vågorna slog ända upp till nionde våningen. Efter Mango Tango i baren började vi gunga i rätt takt. Efter några timmars sömn i hytten anlände vi till Melbourne hamn.

– Jag, Sofia och våra norska vänner tillbringade dagen i city. Andra resenärer bevakade våra väskor i flygterminalen.

- Det är söndag och centrum är nästan öde. En stor varumarknad var dock öppet och halva stadens befolkning var där. Priserna var så låga att vi började misstänka kvalité. Sist på stadsvandringen hamnade vi i en japansk restaurang. Efter en timmes ätande fick vi bråttom till flyget. Om vi skulle ha ätit alla läckerheter som den japanska flickan bar till bordet, skulle vi ha fått äta minst två timmar till.

– Mitt på natten mellanlandade planet i Singapore. Där var allting rent och snyggt. Det var upplevelse bara att besöka flygterminalen.

– Flyget från Singapore till London tog 14 timmar och 14 minuter. Det var hela jordenruntresans längsta flyg. Dimman var så tjockt i Heathrow att piloten fick två reserver platser, Frankfurt och Amsterdam. Av gammal vana hittade han dock marken på rätt ställe.

– Från London flög norrmännen till Oslo, svenskarna till Stockholm och Västeråsare via Köpenhamn hem. Redan i god tid tog jag fram videokameran för att äntligen filma hela Mälardalen. Men, men, när vi var över Hjälmaren blev det så mörkt att jag såg bara några lampor här och där. Vi hade ju kommit till Norden mitt i vinter och då finns det bara snö och kyla. När vi klev ur planet nere i Västerås var det nästan som på stranden i St Helen. Ingen snö, bara kalla vindar.

- Hälsningar från överallt. Vi ses i skogen.

Toivo och Sofia Hoffrén Västerås SOK